Stjärnklart.
| Stod vid klippkanten och tittade ut. Himlen var något av det vackraste jag sett. Helt sjärnklar. Kände vinden ila förbi. Smeka min kind med dess kalla hand. Lyssnade till trafiken långt borta och till skogens sus, Vattnets kluckande mot klipporna. Jag såg ner i det svarta. Kanske skulle jag våga ta steget och se vad som fanns där. Jag tänkte inte. Bara kände naturens magiska krafter försöka ta tag i mig. Jag ville ta klivet, men jag rörde mig inte. Jag är inte rädd men ändå vågar jag inte. |
Diktare: Opiumblomma, November 2007
Kommentarer
Trackback
